Handbok för tiggare.

Senast uppdaterat den 19 december 2021

I dag har jag för första gången gett pengar till en tiggare. Detta trots att jag sedan länge varit fast i min övertygelse att inte göra det. Skälen har varit många. De är så många, och jag kan inte ge till alla. Så hur ska jag kunna välja vem som förtjänar min allmosa?

Problemet blir inte löst genom att ge. Tvärtom cementerar det ett system som i grunden är förkastligt.

Dessutom, efter att ha varit i Indien ett flertal tillfällen och omsvärmats av smutsiga barn i sjuårsåldern, med trasiga kläder och desperata blickar, vars händer bankat på taxifönstret. Slitit i mina kläder. Sett små flickor som sovit på trottaren, med en bit wellpapp som madrass. Då har den påklädde äldre tiggaren i gathörnet framstått som relativt välmående.

Så vad har då föranlett mitt förändrade beteende?

En tiggare som förstått hur marknadsföring fungerar.

Varje dag går jag till tåget. På vägen passerar jag en kvinna som sitter på samma ställe. Varje morgon söker hon min blick, ler och säger hej. Den första månaden blickade jag stint framåt, med musiken på hög volym i mina lurar. Ignorerade henne.

Men det är svårt att i längden ignorera någon som söker din blick. Så till slut började jag titta på henne. Det kändes obekvämt. Hon sken upp. Log bredare och sa hej med större värme. Vilket tvingade mig att nicka avmätt, le svagt och gå vidare.

Man kan jämföra henne med ett företag som försöker få ut en produkt på marknanden.

Hon visade att hon fanns. Hon skickade ut ett positivt budskap. Ett leende. Ett glatt tillrop. Men som konsument ignorerade jag henne. För hon var bara en i mängden. Ännu en som försökte sälja sin produkt.

Fast hon var uthållig. Behöll sin position. Förmedlade samma budskap hela tiden. Ansträngde sig för att bygga en relation.

Och det fungerade. För när jag väl börjat erkänna hennes existens, var jag mottaglig för hennes budskap. Hon började sakta att bygga upp sitt varumärke, sin personlighet. Hon slutade att vara anonym. På ett subtilt sätt halade hon in människan i mig. Den person som instinktivt knyter an till en person som ser dig.

För det var hennes strategi. ”Genom att jag varje dag ser dig, oavsett om du bryr dig eller inte, kommer du en dag att se mig. För att du känner dig sedd.”

Och alla människor vill känna sig sedda.

Till slut kom vi till den punkt när jag inte längre kunde låta bli att betala henne för detta. Hon hade skapat en relation mellan oss, en relation som till slut gjorde det direkt oförskämt av mig att bara gå förbi utan att ge henne något.

Och jag gav henne pengarna med respekt. För även en tiggare kan vara duktig i sin profession. Arbeta strategiskt, målmedvetet och intuitivt.

Så om du ännu inte har börjat ge pengar till en tiggare beror det sannolikt bara på att du ännu inte mött en som verkligen är duktig i sitt yrke.