Senast uppdaterat den 13 juli 2022
När jag läste Pressvetenskap på Litteraturvetenskapliga institutionen vid Lunds universitet analyserade vi nyheter. Utgångspunkten var att varje artikel och inslag var en scen med aktörer. Analysen byggde på att reflektera över vilka som framträdde, vilka roller de gavs och vilka positioner de fick ta. Det handlade om narrativet, ett ord vi inte använde då, men som idag är på allas läppar. Till exempel att Greenpeace alltid protesterar mot stora valfångst- eller oljefartyg med en liten gummibåt. För att skapa bilden av en underdog som utmanar de stora jättarna. Även om deras minst lika stora fartyg fanns i bakgrunden. En strategi som det inte finns mycket att invända emot, de använder mediernas logik för att få fram sitt budskap.
Vad man däremot kan fundera över är medierna och deras roll. De betecknas med rätta som den tredje stadsmakten och är därmed en viktig aktör med stort ansvar. Ett ansvar de inte alltid tar. De stora mediehusen som bygger sitt varumärke på kvalitet och objektivitet, som morgontidningarna och public service, har ofta en relativt välkalibrerad kompass. Men kvällstidningarna, och förvånansvärt ofta även TV 4, har tyvärr i många fall abdikerat från uppdraget. Att dra till sig tittare och läsare är viktigare än att säkerställa en korrekt rapportering. Det handlar om att vinkla nyheten så att den blir attraktiv. Att den skapar känslor (gärna negativa och upprörda) och att den förstärker människors bild av ett samhället på väg ner för stupet. Jag skulle faktiskt vilja gå så långt som att hävda att kvällspressen är de som gött Sverigedemokraterna. För det är exakt den upprördhet och indignation som kvällspressen älskar att livnära sig på, som utgör ryggraden i SD:s politiska budskap.
En historia behöver dramaturgi för att kunna berättas. Det måste finnas en början, en mitt och ett slut. Den ska akta stegras mot ett klimax för att sedan klinga av. Det är den dramaturgiska premissen, och den finns i allt från berättelsen om Jesus till berättelsen om Spindelmannen. Men. Har den någon funktion inom journalistiken? Nej, är mitt svar. Tvärtom, dramaturgi i nyhetsrapportering är direkt kontraproduktivt.
För dramaturgin kräver att du som journalist måste ta ställning. Du kan inte vara neutral, för ditt jobb blir att utse vem som är god och vem som är ond. Du måste tona ner tveksamheter, nyanser och gråskalor och göra din historia svartvit. Det måste bli tydligt att den kommunala chefen betett sig illa och är ett omoraliskt svin, och att Agata 91 är offret som vi alla ska ömka. Det sorgliga är att det får konsekvenser för, kanske inte helt oskyldiga, men ändå ganska oskyldiga personer.
Som Magnus Lublin, före detta kommunchef som fick ett mejl med en länk där han kunde boka in en vaccintid. Syftet var att undvika att behöva kasta vaccindoser. Han hängdes ut av Aftonbladet som ett maktfullkomligt svin och total egoist. Tidningen valde att vinkla artikeln som att Magnus hade snott vaccindosen mitt framför ögonen på en namngiven äldre kvinna. De satte scenen, tilldelade Magnus en roll och lät ridån gå upp. De gjorde det i akt och mening att skapa en pjäs som skulle attrahera en stor skara åhörare, för de visste att just sådant väcker människors vrede och engagemang.
Aftonbladets ambulerande cirkus har sedan länge rullat vidare till andra kommuner och tjänstemän, men Magnus är kvar. Likt ett offer för en amerikansk drönarattack är han collateral damage, en privatperson som nu inte kan få ett jobb. För han är persona non grata. I verkligheten hade hans historia nyanser, han hade rationella argument för sitt handlande som, även om man kan ha invändningar, borde ha vägts in i rapporteringen. Han resonerade, fattade ett beslut och genomförde det. Nästa morgon vaknade han av att publicistpolisen bankade på hans dörr och slet ut honom till skampålen.
Martin Shori, ställföreträdande ansvarig utgivare på Aftonbladet erkänner att det blir lite av ett självspelande piano. Och de har i efterhand valt att ta bort Magnus namn i artiklarna. Dramaturgi funkar fint i fiktion. Men i försöken att objektivt skildra verkligheten, för att vi som väljare ska kunna bilda oss en egen uppfattning om vad vi tycker utifrån hur vi ser på samhället, kan vi inte låta journalister driva skapa sina egna draman. Särskilt inte när de gör det i tron att de hjälper oss eller har ett gott syfte. För resultatet blir det omvända och eroderar hela det demokratiska nyanserade samtalet. Vi kan inte offra sanningens komplexitet på Aftonbladets (och naturligtvis även Expressens et al) dramaturgialtare.
Så skriv gärna om att knölen bredvid dig i soffan kan vara cancer, men behandla samhällsfrågorna med mer respekt än så.
